Encyklopedi

Ombudsman - regeringstillsynsman -

Ombudsman , lagstiftande kommissionär för utredning av medborgarnas klagomål om byråkratiskt missbruk. Kontoret har sitt ursprung i Sverige 1809–10 och har kopierats i olika former i Skandinavien, Nya Zeeland, Storbritannien, Tyskland och Israel och i vissa stater i USA och Australien och i provinser i Kanada.

lampoon från Interstate Commerce CommissionLäs mer om detta ämne förvaltningsrätt: ombudsmannen Ombudsmannen är en del av systemet för förvaltningsrätt för att granska den verkställande myndighetens arbete. Han är utnämnd till inte verkställande direktören ...

Lagstiftaren utser ombudsmannen, men det får inte störa hans hantering av särskilda ärenden. Han ska vara en oberoende - och antagligen opartisk - skiljeman mellan regeringen och individen. Hans myndighetsområde omfattar alla byråer, styrelser och uppdrag men ibland utesluter kommunstyrelsen (Nya Zeeland och Norge), regeringsbeslut (Nya Zeeland, Norge och Sverige) eller domare (Danmark, Nya Zeeland och Norge). Även om ombudsmannens jurisdiktion är stor är hans makt enbart rekommenderande. Han kan föreslå ändringar i regeringsåtgärder men kanske inte befalla dem.

En civilombudsman får många skriftliga klagomål per år, förutom den handfull han tar upp av sin egen vilja. Majoriteten av dessa avvisas utan utredning. I ett antal fall kan medborgaren inte lämna in ett klagomål. ibland begär ombudsmannen förtydligande och hjälper den upprörda personen att förklara sin klagomål på ett förståeligt sätt. I andra fall ligger den person eller det organ som klagas över utanför ombudsmannens jurisdiktion, som sedan kan instruera medborgaren om var han ska inge sitt klagomål. Andra ansökningar avslås på grund av att parten inte har utnyttjat tillgängliga administrativa eller rättsliga åtgärder; återigen beskriver ombudsmannen dessa alternativa vägar för överklagande. Genom att ge råd ger ombudsmannen rättshjälp inom det administrativa området - ett lagområde där sådant bistånd annars saknas.

Återstoden av klagomålen överförs av ombudsmannen till myndigheten i fråga för klargörande. Efter att byrån har genomfört sitt faktainformation och levererat resultaten bildar ombudsmannen en uppfattning om riktigheten i regeringens agerande. Han utfärdar inte bara sin dom i stället för administratörens utan frågar om administratören agerat rimligt enligt lagen. I de flesta undersökta ärenden finner ombudsmannen att byrån agerat ordentligt och inom ramen för dess eget gottfinnande. I svaret till den klagande förklarar han varför byrååtgärden var obestridlig. I de återstående fallen kommer ombudsmannen till slutsatsen att byrån agerade felaktigt. Han kan till presidiet och klaganden uttrycka sin åsikt att det var otrevlighet eller onödig fördröjning.Om han anser att byråns beslut var felaktigt kan han ange vad ett korrekt beslut hade varit och, när det är möjligt, föreslå en lösning. Vidare ger ombudsmannens särskilda och årliga rapporter blygsamt stöd till lagstiftaren när det gäller att utföra sin tillsynsfunktion. Artikel 19 i Nya Zeelands ombudsmannelag uppmanar till exempel ombudsmannen att uppmärksamma lagar som ger "orimliga, orättvisa, förtryckande eller felaktigt diskriminerande resultat."uppmanar ombudsmannen att uppmärksamma lagar som ger "orimliga, orättvisa, förtryckande eller felaktigt diskriminerande resultat."uppmanar ombudsmannen att uppmärksamma lagar som ger "orimliga, orättvisa, förtryckande eller felaktigt diskriminerande resultat."

Funktioner som liknar en ombudsmann utförs av generalprokuratorer i Östeuropa och av den administrativa förvaltningsbyrån i Japan. Storbritannien har en parlamentarisk kommissionär som har rätt att utreda klagomål som parlamentsledamöterna hänvisar till honom. 1967 etablerade Hawaii det första statliga ombudsmannens kontor i USA.