Sju kloka mästare , även kallade De sju visirerna, berättelsen om de sju vismännen , eller Sinbadnameh , (" Sindbads bok"), en cykel av berättelser, förmodligen indiska i sitt ursprung, som gjorde sin väg genom mellanpersiska och arabiska till västerländska lore. I ramberättelsen anförtrodde en orientalisk kung sin sons utbildning till en klok handledare vid namn Sindbad (inte att förväxla med sjömannen till The Thousand and One Nights). Under en vecka då prinsen beordrades av Sindbad att hålla tyst, försökte hans styvmor förföra honom. Efter att ha misslyckats försökte hon anklaga prinsen inför kungen och försökte åstadkomma hans död genom att berätta sju berättelser. Var och en av hennes berättelser förvirrades dock av sju visare, som i sin tur berättade historier om kvinnors hantverk. Prinsens läppar var äntligen otätade och sanningen avslöjades.
Den äldsta överlevande texten i berättelsen finns på mellanarabiska och ingår i tusen och en natt (nätterna 578–606 i Sir Richard Burtons översättning, vol. 6, 1886). Den arabiska texten gav upphov till hebreiska, syriska och spanska översättningar (1200-talet); den grekiska versionen (1100-talet) härrör från den syriska. Av de persiska versionerna är det viktigaste al-Samarqandī (1100-talet). Berättelserna gick in på latin via den grekiska versionen, på 1100-talet, under titeln Dolopathos, som översattes till franska. De tyska, engelska, franska och spanska kapböckerna i cykeln är i allmänhet baserade på ett latinskt original.
